Jag sitter vid ett bord på biblioteket i Tensta, nordväst om Stockholm. Bredvid mig sitter en kvinna från ett afrikanskt land, vilket vet jag inte. Hennes kunskaper i svenska är nästan obefintliga och tillsammans tragglar vi oss igenom en mycket elementär text. Stapplande läser hon före och jag följer efter och förklarar. Då och då sticker jag in en fråga om vad ord betyder och ber henne förklara.

- Vad betyder ”att gå framåtböjd” och ”ro”?, frågar kvinnan plötsligt.

Hur förklarar man detta, tänker jag för mig själv. Hennes referensramar överensstämmer knappast med mina. Ett pedagogiskt problem som måste lösas på ett sätt som gör att hon förstår. Det här går knappast att förklara med ord. Jag reser mig och börjar gå runt ”framåtböjd”. Sedan sätter jag mig på stolen och illustrerar hur man ror en båt. Kvinnan ler igenkännande och säger att hon förstår. Den här gången gick det bra. Men hur gör man när man stöter på ord som ”nåd” och ”salighet”, för att nu ta två extrema exempel.

Läxhjälpare
Sedan några år tillbaka arbetar jag ideellt som läxhjälpare en dag i veckan i Tensta nordväst om Stockholm. ”Läxhjälpen” är ett samarbete mellan Tensta bibliotek och biståndsorganisationen Individuell Människohjälp där jag är medlem sedan många år. Vi håller till i ett rum i bibliotekets lokaler på måndagar och onsdagar. Varje sammankomst är två timmar och dagen väljer man själv.
Det rör sig om alla möjliga ämnen och alla åldrar från mellanstadiet till komvux. Dessutom, kan tilläggas, har alla som kommer dit för att få hjälp ”annan etnisk bakgrund än svensk” (som det så vackert brukar heta i den politiska retoriken).

Behövd och efterfrågad
Det är otroligt givande att arbeta ideellt. Tillfredställelsen är oftast stor, trots att man aldrig får någon ersättning utan på sin höjd en symbolisk uppmuntran. Min insats består av två timmars läxhjälp och totalt en timmes restid.

Den kanske främsta drivkraften hos mig och de andra ”läxhjälparna” är nog vetskapen om att man är behövd och efterfrågan. Ibland står de studerande ända ute vid dörren in till biblioteket och rycker tag i mig för att få hjälp. Reaktionerna jag möter är nästn uteslutande positiva. Många i omgivningen fylls av beundran och tycker att man gör en fin och oerhört betydelsefull insats. På en tidigare arbetsplats utsågs jag raskt till ”månadens medarbetare” när mitt ideella engagemang blev känt.

I vårt prestationsinriktade och pressade samhällsklimat är det säkert många som vill, men få som verkligen anser sig ha tid. Man ser sig tvingad att prioritera annat. Det är nog väldigt symptomatiskt att så gott som alla läxhjälpare är antingen studerande på högskolan eller pensionärer. Ålderskategorin 30-64 år har ytterst få representanter.

Jag har självfallet ingen intention att ge dig som läser dessa rader dåligt samvete för att just du inte ägnar dig åt något ideellt arbete. Många har en tuff familjesituation, man har lång resväg, ett jobb som tar all kraft eller vad det nu kan vara. Det är helt i sin ordning och inget att säga om.

Men för dig som struntar i att göra något ideellt ”bara för att du inte vill” – fundera en gång till. Det är absolut värt ett försök. Och alla behöver inte sitta och nöta glosor, recensera en tråkig gammal bok eller läsa andra läxor.

Försöka duger! Din egen insats handlar allt som oftast om att ge bort lite av din tid till någon annan som behöver just din hjälp.