Eva Kinch arbetar sedan 1991 som kurator hos IM i Stockholm. Hon brinner verkligen för den lilla människan i oss, för den som av olika anledningar inte seglar genom livet med ett leende på läpparna. Och allra mest brinner hon för unga killar som har hamnat på glid.

Tidigare märktes det i samarbetet med Fryshuset, där hon hade stödsamtal med ungdomar som tidigare varit i farozonen och som nu själva arbetar med andra ungdomar. Nu är det bland andra killar mellan 17 och 24 år på Kronobergshäktet som får hennes stöd.

Det är inte svårt att förstå att Eva går hem hos killarna. Det är inget fel på hennes självförtroende och självkänsla, hon går rakt på sak, med humor, mod och bullrig värme.

– Jag passar bland killarna, där är jag i mitt esse, säger Eva, fast jag är den sista att dalta med dem. Men jag ser dem, jag ser hela människan och kan säga ”Nä men vad gullig du är, vad snäll du verkar”. Det har ofta ingen någonsin sagt till dem. Det behöver de få höra. Alla människor föds goda, det är omständigheterna som gör vad vi blir.

– Jag ska inte vara domare, vi pratar sällan om brottet. Vi pratar om självkänsla och självförtroende, om relationer och hur de kan använda den kommande fängelsetiden, om skuld och skam.

– Det är inget konstigt i att stödja brottslingarna i stället för brottsoffren. Offren har många som stödjer dem, tycker Eva.

– På Kronobergshäktet finns ingen kurator, bara en socialsekreterare som hjälper till med praktiska saker som bostaden, eventuella barn och så vidare. Om de ska lägga av med att vara kriminella måste de träffa någon som vill se hela dem. Det är min roll.

Eva besöker häktet två halva dagar i veckan, eventuellt kommer hon att utöka det till tre halva dagar. Hon pratar först med personalen och går sedan runt mellan cellerna, där killarna sitter inlåsta. Hon småsnackar med en del, presenterar sig för de nya och har enskilda samtal med dem som vill.

– En del kan sitta ett halvår eller åtta månader, då hinner man komma rätt långt i samtalen.
De flesta killarna har drogproblem och många är misstänkta för grova brott som misshandel och mord.

Eva besöker också en öppen avdelning för kvinnor. Hit kommer dessutom några frivilliga IM-are.

– Just nu är det tre–fyra IM-frivilliga som besöker den öppna kvinnoavdelningen. Först har jag ett samtal med dem för att känna av om de passar för det här. Sedan går vi tillsammans fyra gånger. De frivilliga stannar alltid i dagrummet, de pratar inte i enrum med kvinnorna och de hänvisar eventuella jobbiga frågor till mig. Efteråt pratar vi igenom besöket.

– Det är bra för tjejerna där inne att träffa en tjej som inte är kriminellt belastad och de frivilliga får en chans att göra något vettigt, menar Eva, som gärna ser fler kloka kvinnor, minst 23–24 år gamla, som vill göra en insats.

Eva besöker också en annan kvinnoavdelning där hon bara har individuella samtal.

– Kvinnorna har det lite lättare än killarna, de tar hand om varandra och pratar med varandra. Deras kriminalitet är inte heller lika tung, ofta checkbedrägerier, de snor saker eller säljer droger och mycket ofta finns ett eget drogberoende och prostitution med i bilden.

Resten av sin arbetstid erbjuder Eva samtalsstöd i sitt arbetsrum hos IM. Här inne är atmosfären lugn och trygg. Hit söker sig både unga och medelålders, män och kvinnor. Många har genomgått en skilsmässa, andra är kanske medelålders män med stora ekonomiska problem, åter andra är unga människor som har hittat till IM via Fryshuset eller Studenthälsan.

Den offentliga öppna psykvården skär ner och privat terapi kostar ofta närmare tusen kronor per gång. Hos IM är betalningen frivillig och i genomsnitt går man åtta-tio gånger beroende på problem, vilket socialt nätverk man har och så vidare.


IMs arbete
IM arbetar professionellt med sociala insatser i Sverige sedan lång tid tillbaka. Kuratorer i Lund och Stockholm arbetar för utsatta människor. I Lund finns Plattformen där främst anställda, men även frivilliga, ordnar verksamhet och möten för människor med psykiska problem, som har varit sjukskrivna under lång tid eller har hamnat i ensamhet och utanförskap av andra orsaker. Nyckelordet är integrering, i ordets bredaste bemärkelse.

Under senare år har flera unika projekt dragits igång, ofta med externt stöd. Projektet Imbus i Lund visar att barn till föräldrar med psykisk ohälsa behöver stöd och hjälp för att kunna bygga upp självförtroende och självkänsla. Projektet har utvecklats till att också omfatta vuxna.

I Malmö fokuserar projektet Biv, Barn i väntan, på barn i asylsökande familjer som troligen kommer att utvisas. Och under hösten 2005 har IM drivit ett projekt som har syftat till att störa marknaden för trafficking, alltså människohandel för till exempel sexuella ändamål.