Den offentliga sektorn och företag borde vara draglok för inköp rättvisemärkta produkter. Det skriver miljödebattören och IM-ledamoten Stefan Edman.

Den globala ojämlikheten är stor. De 500 rikaste människornas inkomst är större än de 416 miljoner fattigaste människornas. Vanvård av naturresurser ökar klyftorna, ohälsan och miljöförstöringen.
Men världssamfundet har vaknat. Ett av FN:s millenniemål handlar om att till 2015 halvera fattigdomen, som i dag drabbar mer än en miljard människor. På en generation måste till exempel tillgången på livsmedel fördubblas. Produktionen måste ske på ett sätt som säkrar naturresurser och miljö för framtiden.

Detta kräver att Sverige och andra länder driver på för en mer rättvis handel. Inte minst med jordbruksprodukter eftersom det är de varor fattiga länder lättast kan producera och exportera. Tullar och importkvoter måste undanröjas. Jordbrukssubventionerna och handelspolitiken i EU och USA måste omformas så att fattiga länders utvecklingsmöjligheter inte undermineras. Fattiga länder behöver genomföra ekonomiska och politiska reformer som skapar förutsättningar för fattiga människor att producera sig ur fattigdomen.

Även som enskilda medborgare kan och måste vi bidra till en ny tingens ordning. Rättvisemärkt/Fairtrade är en internationell produktmärkning som signalerar till oss konsumenter att mänskliga rättigheter har respekterats under varans framtagning. Kriterierna för Rättvisemärkt/Fairtrade-produktion utgår från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om barns rättigheter samt de grundläggande ILO-konventionerna:

• arbetare och odlare får bättre betalt för det jobb de utför
  
• barnarbete motverkas
  
• organisationsrätten främjas
  
• diskriminering på grund av kön, hudfärg och tro motverkas
  
• ekologiskt odlande uppmuntras
  

Rättvisemärkt/Fairtrade garanterar producenten ett pris som är högre än produktionskostnaden. Utöver detta betalas en premie – baserad på producentens totala försäljningsvolym – att använda till ekonomisk och social utveckling.

Om du och jag vill agera som etiska konsumenter kan vi välja att betala ett mer skäligt pris för varan och därmed stödja en utveckling mot rättvisa och solidaritet bland producenterna. Sortimentet hittills består främst bananer, kaffe, te, kakao och choklad i matbutiker; i de särskilda Världsbutikerna finns även ris, honung, socker, och fotbollar. Andra varor är bomullskläder, tropiska frukter, nötter, juice, vin och snittblommor.

47 procent av svenskarna känner till rättvisemärkt, en ökning från 39 procent i fjol. Och fler är villiga att betala några kronor extra för varorna, 68 procent nu jämfört med 64 förra året Ändå, och trots en viss ökning de senaste åren, ligger andelen försäljning fortfarande under 1 (en!) procent, påtagligt lägre än i Schweiz, Holland och England.

Det finns goda möjligheter att skruva upp försäljningen betydligt, inte minst med den offentliga sektorn och företag som draglok. Kommuner och landsting handlar årligen för flera hundra miljarder kronor. EU:s upphandlingsreglemente lägger inga principiella hinder i vägen för att köpa Rättvisemärkta/Fairtrade till skolor och sjukhus, servicehus, kommunala matsalar, cafeterior mm. Det skapar volym och därmed något lägre priser i butik, samtidigt som det ökar allas vår globala medvetenhet.

Men bara tjugo av 290 svenska kommuner ställer idag sociala och etiska krav i sin upphandling i enlighet med Fairtrade´s kriterier. Till dem hör Lund som beslutat att var tredje kopp kaffe, 33 procent, skall vara rättvisemärkt 2006. Dags för oss IM-are att ringa våra kommunalråd - och driva på!

Förutom de rättvisemärkta produkterna kan du handla rättvist i många alternativa butiker. I IMs butiker finner du varor som är tillverkade av fattiga, ofta handikappade människor som får en skälig lön för sitt arbete. Det ligger i sakens natur att människorna har goda arbetsvillkor. Men verksamheten är inte exakt reglerad, som den är när varor har godkänts för rättvisemärkning.